Publicerad 2013-10-25 08:14:08 i Allmänt
Innan Walter kom hade jag liksom föreställt mig att det här med amning skulle vara självklart, enkelt, mysigt osv. osv....jag trodde att bebisen bara liksom skulle fastna och börja äta utan vidare. Så är det säkert för en del, en mycket liten del verkar det som....för de flesta verkar det vara nån del av amningen (om inte 'hela grejen'..) som inte funkar.Jag hade ju lite otur i starten eftersom vi hamnade på barnavdelningen de första tio dagarna och Walter fick mat genom en sond. Jag fick således kämpa på med bröstpumpen var tredje timme, varenda dag. När han äntligen började intresseta sig för bröstet fick jag ta hjälp av en amningsnapp för att han skulle få ordentligt tag...ett klater bara det...sen var det ju det där med mängden...hur mycket fick han i sig? På barnavdelningen vägdes han ju varje dag så där gick det ju bra...men när vi kom hem och inte hade nån aning om hur vikten var, blev det oroligare...hur som helst åt han tills han blev nöjd eller somnade. Frid och fröjd tänkte jag och kände mig nöjd och stolt över att ha kämpat med pumpning och amningsnapp och ett sovande (ointresserat) barn och konstiga, ovana ställningar...alla tårar och all frustration hade gett resultat! (ja hormonerna och sömnbristen bidrog nog också till tårarna ;)...) Lyckan bestod i knappt en vecka..sen visade vägningen på bvc att han hade gått ner i vikt...därefter blev det en himla röra. Walter skulle få lite (30 ml) ersättning efter varje mål och dessutom skulle jag gärna pumpa också för att öka produktionen.....så i fem veckors tid ammade jag först, matade till med ersättning sen och sist pumpade...var tredje timme, varje dag i fem veckor..och Walter gick upp!:D men efter fem veckor var jag sååå less..man blir ju mer eller mindre bunden till hemmet. Max en timme hadr jag ledigt mellan amning-matning-pumpning...nä efter fem veckor fick det vara nog. Jag struntade i pumpningen och matade till 60 ml istället och så gör vi än idag :) det funkar fint! Jag får känna att jag kan amma mitt barn samtidigt som Micke också kan vara med och mata honom :) nu får han bara ersättning om han visar att han är mer hungrig (vilket han aldrig är på natten/morgonen = jag slipper kliva upp och göra ersättning :D...) Men mellan pumpningen och dagens läge fick jag (trots amningsnapp) en spricka i en av bröstvårtorna som gjorde det nästan omöjligt att amma...i två veckors tid gruvade jag mig varenda gång för amningen...tårarna rann så fort han sög och ibland rann även blodet..:S usch vilken smärta...Jag har verkligen, verkligen kämpat för det här med amningen...man vill ju känna att man kan försörja sitt eget barn..man vill vara en slags urmoder där mjölken bara flödar ;) jag kände mig både skruttig och misslyckad när jag inte kunde ge Walter det han behövde...det har varit fruktansvärt, smärtsamt och inte ett dugg mysigt eller självklart...fram tills nu! Tre månader senare är jag glad att jag har hållit ut och kämpat på! Nu kan jag känna att det är mysigt och en fin stund :) man kommer nog inte sitt barn så nära på nåt annat sätt...Det är verkligen toppen att det finns så bra ersättning till bröstmjölk både för de som flaskmatar jämt och för oss som behöver ett extra tillskott. Jag klandrar verkligen inte de som ger upp amningen helt och håller för det har jag hållit på att göra många gånger också...det är nog väldigt få som skulle orka hålla på som jag har gjort...och jag är stolt och nöjd över mig själv som har hållit ut...och nu har jag som sagt fått belöningen! :DOm nån har läst ända hit har ni gjort det bra! haha! :)
