malinsminut

Egentligen hatar jag facebook...jag skulle helst inte vilja ha det, men sanningen är nog den att jag är alldeles för nyfiken för att avsluta...man vill ju liksom se vad som händer i folks liv, vilka bilder dom laddar upp osv...ja, för nyfiken är jag nog. Ibland får man ju veta saker från facebook som man hade mått bättre av att inte veta. Det är just en sån sak jag går och tänker på nu och det irriterar mig till vansinne! Det är i och för sig inte bara facebooks fel eftersom jag visste om det innan, men fejjan gjorde det då värre...och nästan ännu värre är att det inte ens är nåt jag själv har sett, utan något som jag har fått berättat...det var ju förstås snällt att berätta, men jag hade nog som sagt lika gärna inte hört det..(by the way Janne tycker jag fortfarande du ska skaffa facebook!=)...)

Egentligen borde det där vara överspelat nu eftersom jag har funderat igenom och skickat iväg det där, men det retar ju mig fortfarande..och det skyller jag på facebook. Man kan ju inte heller dra upp saker igen som hände för flera veckor sen...det är ju inte schysst. Det skulle liksom ha stannat där, för flera veckor sen, om inte facebook fanns...men nu fortsatte det igen. Typiskt.

Irriterande. Irriterande människa. Jäkla människa egentligen.

Ja, bra ord! Men svårt när man blir påmind precis hela tiden.....

 

Så, vad bra att jag fick spy lite galla över facebook. Nu kan jag spela julsånger, dricka te och hänga i soffan resten av kvällen och inte behöva vara lika irriterad kanske...kanske. Annika är för övrigt en förståndig liten typ...bara genom att vifta lite med händerna beskrev hon hela den irriterande facebookmänniskans beteende. Bra gjort! och så klockrent.

 

Yes, yes. Vi hörs!